Zvanen

Det har ar Julia Dahlin. Hon ar precis som jag och ar ofta vaken sent om natterna. Fast har har man oftast inget val. Som igar, da kineserna i vart rum snarkande sonder vaggarna. Det var inte vilka snarkningar som helst utan ibland lat det som en knakande bat av tra ute pa havet. Det ena inte lika rofyllt som det andra. Sedan har vi hogljudda irlandare som klampar in genom sin berusning, och vacker Julia genom sina bullriga roster medan jag fick fingrar intryckta i magen. Vi far skylla pa Elvis, for om han hade varit vid liv hade han sakert gjort nagot at saken.

När jag var liten fick jag aldrig sova längst upp i våningssängar eftersom jag ofta var en sömngångare. Här i Mooroopna har jag tagit igen alla nätter i underslafen genom min barndom och ligger nära taket. Än så länge har jag inte ramlat ut, och kanske är det för att Elvis mimar roande sånger från min sänglampa bredvid. Vem vet.

Jag lyckas alltid komma att älska mina jobb och mitt tomatpackarjobb ute på landsbygden är inget undantag. Kanske beror det på att jag är lite småförälskad i mina maffiabossar till chefer med rötter från Italien, vilka gör mig nervös varenda gång jag skall prata med - trots att de är världens snällaste (vilket jag har märkt när jag har stått och tittat på avstånd, för nära vågar jag inte gå).


Eller så är det för att en snäll ung ung man från Argentina, som jag skriver spanska brev till säger att jag skulle följt efter honom på rasten för då hade jag fått en vänskapspresent. Även fast jag aldrig kommer få reda på vad det var. Eller kanske för att ingen förstår vad jag säger när jag pratar engelska för majoriteten av språken som talas är kinesiska.

 
Och det är inte bara cheferna som lyckats charma mig, utan även dessa fina. Romeo och Julia som jag kallar dem eftersom de alltid sitter och viskar tätt och kärleksfullt i ett hörn utav lunchrummet. Och kanske är Julia rädd för att all kärlek skall sippra ut och försvinna när hon öppnar munnen, för hon håller alltid för med en servett. Eller så är hon kanske bara mer rädd för bakterier än vad jag är. Hur som helst så är det väldigt fascinerande att se när hon försöker föra in maten i munnen utan syretillförsel, under lunchrasterna.

 
Det här ska föreställa en indisk truckförare från Nepal, fast jag låtsas att han kommer ifrån Indien, som alltid besvarar mina leenden från sin plats i trucken. Liksom cheferna föredrar jag även honom på avstånd för vår kommunikation kortsluts ganska ofta. Vi förstår helt enkelt inte varandra så bra. För att ge ett exempel så frågade jag en gång "Have you had a haircut recently?", och förtydligade med teckenspråk "Your hair looks shorter". "No, I do not" Svarade han med sin indiska brytning och sprang iväg efter att ha sagt wait. När han kom tillbaka sträckte han över en sax till mig. "I found one! But... what are you gonna use it for?" Öh. He. "I do not know really" ´sa jag som respons och blev dumförklarad även om det var han som skulle ha den stämpeln.

Jag har lärt mig mycket om mig själv under den här resan. Men en sak som jag definitivt har lärt mig är att jag aldrig kan sluta fascineras utav solnedgångar. Det kan inte Julia heller, och här i Mooroopna har vi varit med om många. Som en kväll när vi grillade marsmallows vid sjön. Eller den kvällen när vi spelade kort på en filt tills mörkret fångade in oss. Och en gång när vi låg bland högt gräs vid en å och en brunbränd pappa med kluckande skratt som smittade av sig kom förbi. Och en gång.. Ja, ni ser ju.

Om jag skulle kunnat ringa hade jag ringt. Om jag skulle kunnat kramat hade jag gjort det. Men det enda jag kan är att skriva på en dum dator som skriver grattis med opersonliga bokstäver. Men det finns inte så mycket att göra när jag befinner mig i Mooroopna, världens minsta, men väldigt fina stad mitt ute i ingenstans. Så; grattis Herman! Du är bäst.




Här är livet som en fin sommarstad hemma i Sverige. På dagarna har vi ofta legat på en filt under ett träd och spelat kort. Och om nätterna på gräset och tittat upp på stjärnorna och tänkt på allt vi ska göra när vi kommer hem. När vi inte har jobbat då förstås. Eller spelat bingo, för det är huvudnöjet för oss i den här byn. Medan alla andra på hostlet dricker alkohol umgås vi med pensionärer i bingolokalen och dricker te. Och vet ni vem som fick skrika ut bingo? Jo, det var jag, och vann därmed tjugo dollar. Jag och Julia blev som två som barn och klappade händerna och kunde inte sluta le. He. Dem ska jag köpa något fint för, tänkte jag, och la varsamt ned dem i plånboken.



Några dagar senare stod jag och skulle betala i mataffären och upptäckte att Julia hade mitt kort. Det fina jag kom hem med var bröd och te, och massa krossade pengar och skramlande mynt tillsammans med krossade drömmar, som jag köpte efter att jag och kassörskan haft dragkamp om tjugan.

Idag ansluter sig Johanna till oss och då blir vi de tre vännerna igen. Yey!

Jag är vaken hela nätterna och ser soluppgångar med Julia från vår balkong.


Har världens bästa poolhäng.

Umgås. Detta är en av mina vänner. Olle heter han.


Strandhäng.


Arvid och Olle.


Finaste Julia och jag på ett av många dansgolv.


Åker buss.


Hugo


Joel


Har tacokvällar.



Dansar.

Parkhäng är som sagt ganska vanligt här i Sydney, och jag älskar det. Igår hade vi dessutom pizzahäng och fick den sista kvällssolen i ögonen samtidigt. Det var fint. Tills Olle slängde iväg en bit åt fåglarna, som tydligen tycker om pizza de med, eftersom de invaderade och tog över. Istället gick vi och såg på film och när vi kom hem var det helt plötsligt natt. 

Parkhäng är jag ganska bra på nu för tiden. Igår drack jag en kopp kaffe på en gräsmatta under ett molntäcke. Ritade på bara ben och tänkte att det verkligen inte kan vara januari.

Det är ett nytt år och nya tider kanske. Vad vet jag. Jag vet bara att just nu är allting så fruktansvärt bra. Jag firar nyår i parker, dricker vin ljumna kvällar och dansar på festivaler. Även om vädret inte har varit något att hurra för det sista. Som i förrgår då det bara öste ner regn och jag tvingade min vän Henrik att stå ute i regnet trots att han ville följa alla andras exempel och gömma sig under parkens alla träd. Och när jag stod där och blev dränkt kände jag mig hur glad som helst och tänkte att det kanske är såhär det känns att vara världens lyckligaste.

Allting är som vanligt. Förutom att den här bloggen har hamnat lite väl undanskymt i mina tankegångar. Men er kära zvan är oförändrad. Jag har fortfarande världens sämsta lokalsinne, poserar hängivet i speglar (gärna med en lika allvarligt laddad min som ovan) och drömmer ännu innerst inne om samma pojke. Det enda som skiljer sig är kanske att jag befinner mig i världens största stad som får min kropp att rysa av gillande, men där man ändå springer på folk man känner efter varje gatuhörn. Jag ska bli bättre på att återkomma. Jag lovar och svär.

Nu far jag och min bästa vän kameran ut i världen. Tillsammans med min andra vän, Johanna. Jag välkomnar paradisöar, saltvatten och palmer. Shorts, klänningar och dansande kvällar. Hemma lämnar jag en omtumlande höst bakom mig.

Sorgligt nog lämnar jag också fina saker. Som varma sängar och tjusiga pojkar. Nu i natt (om några minuter) ska jag krama ihjäl den som ligger närmast hjärtat. Ligga så tätt, tätt ihop, att det känns som att han alltid kommer vara nära. Jag kommer att sakna dig. Sakna mycket.

För en timma sedan kastade vi snöbollar utomhus, och om några timmar framåt sitter jag på ett flygplan mot värmen. Ibland är livet allt galet.

PS. Ni kan fortfarande följa mig här, för datorn följer med på turen. Men kanske främst på johannaochcaroline.blogg.se. Håll utkik!

Igår skrev jag hej på en pojkes immiga fönsterruta. Jag bjöd på choklad och visste inte att det skulle vara snö ute när jag vaknade nästa morgon. Men det är det. Egentligen var det bestämt att vi ska åka pulka, men tyvärr hade jag en sista arbetsdag som kallade. Istället grävde jag ned fingrarna i snön och skulle göra en snöboll, samtidigt som jag kände mig alldeles lycklig i hela kroppen. Jag fick rulla en snöboll i år trots allt. Men när jag vände på snön som jag hade i handen var den alldeles gul. Hej och hopp, så lät jag snön ilsket falla till marken och tänkte att jag kanske inte är ämnad för snö i år.