Jobb!





Jag lyckas alltid komma att älska mina jobb och mitt tomatpackarjobb ute på landsbygden är inget undantag. Kanske beror det på att jag är lite småförälskad i mina maffiabossar till chefer med rötter från Italien, vilka gör mig nervös varenda gång jag skall prata med - trots att de är världens snällaste (vilket jag har märkt när jag har stått och tittat på avstånd, för nära vågar jag inte gå).


Eller så är det för att en snäll ung ung man från Argentina, som jag skriver spanska brev till säger att jag skulle följt efter honom på rasten för då hade jag fått en vänskapspresent. Även fast jag aldrig kommer få reda på vad det var. Eller kanske för att ingen förstår vad jag säger när jag pratar engelska för majoriteten av språken som talas är kinesiska.

 
Och det är inte bara cheferna som lyckats charma mig, utan även dessa fina. Romeo och Julia som jag kallar dem eftersom de alltid sitter och viskar tätt och kärleksfullt i ett hörn utav lunchrummet. Och kanske är Julia rädd för att all kärlek skall sippra ut och försvinna när hon öppnar munnen, för hon håller alltid för med en servett. Eller så är hon kanske bara mer rädd för bakterier än vad jag är. Hur som helst så är det väldigt fascinerande att se när hon försöker föra in maten i munnen utan syretillförsel, under lunchrasterna.

 
Det här ska föreställa en indisk truckförare från Nepal, fast jag låtsas att han kommer ifrån Indien, som alltid besvarar mina leenden från sin plats i trucken. Liksom cheferna föredrar jag även honom på avstånd för vår kommunikation kortsluts ganska ofta. Vi förstår helt enkelt inte varandra så bra. För att ge ett exempel så frågade jag en gång "Have you had a haircut recently?", och förtydligade med teckenspråk "Your hair looks shorter". "No, I do not" Svarade han med sin indiska brytning och sprang iväg efter att ha sagt wait. När han kom tillbaka sträckte han över en sax till mig. "I found one! But... what are you gonna use it for?" Öh. He. "I do not know really" ´sa jag som respons och blev dumförklarad även om det var han som skulle ha den stämpeln.







Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0