Ett kärt återseende
Allting är som vanligt. Förutom att den här bloggen har hamnat lite väl undanskymt i mina tankegångar. Men er kära zvan är oförändrad. Jag har fortfarande världens sämsta lokalsinne, poserar hängivet i speglar (gärna med en lika allvarligt laddad min som ovan) och drömmer ännu innerst inne om samma pojke. Det enda som skiljer sig är kanske att jag befinner mig i världens största stad som får min kropp att rysa av gillande, men där man ändå springer på folk man känner efter varje gatuhörn. Jag ska bli bättre på att återkomma. Jag lovar och svär.
