Pannkakskalas
Igår var jag och min syster bjudna till pannkakskalas hos farmor. Hon är en sådan där gumma som bläddrar i fotoalbum och skrockar nöjt för sig själv och jag tror att en stor del av henne lever på alla minnen. På somrarna brukar alla vi barn på kusten sitta runt ett avlångt bord med rutig duk och lyssna på hennes berättelser. Vissa har man hört flera gånger tidigare, trots det blir det nästan aldrig tjatigt.
En sommar bestämde jag mig för att göra en intervju henne för att få alla berättelser nedskrivna på papper. Jag ville höra allt från hennes liv så att jag kunde sitta ned när jag blir gammal och minnas allt hon berättade. Men jag lyckades inte. Istället för att låta orden sprudla ut ur munnen blev hon blyg och generad. Jag gav upp, och tänkte att jag får försöka en annan gång. Några dagar senare satt hon där vid den rutiga duken igen och överöste allas öron med händelser och uppdåd. Det värsta var att jag inte var där.
Jag tror att jag kommer minnas dem ändå. Men framför allt kommer jag minnas hennes ljuvliga pannkakor, hennes blå bil som luktade gott inuti, och när hon ligger och flyter på rygg i havet på västkusten på ett sätt som ingen annan klarar. Eller när hon sticker ut huvudet från balkongdörren och ropar "tjing tjong".
Men ännu finns det gott om tid att samla nya minnen.
