ibland har jag svårt att tro att jag har växt upp.
Vanessa. Så heter min nya bästis som jag träffade idag. Hon är sju år och en hejare på att hoppa hage. Det var inte jag, för jag stod mest och frös medan snön föll, och när lärarna inte var i sikte rusade vi in och värmde händerna mot elementet i korridoren. Det kändes precis som att jag var liten igen. Vanessa var inte bara bra på att hoppa, utan även på att ta sprutor utan att få tårarna att falla. Snäll var hon också. Hon virade sin vita halsuk om mig, gav mig en clementin och lät mig få lägga köttbullarna på hennes tallrik när jag inte tyckte om skolmaten. Vi kommer inte komma härifrån idag om du äter som en myra, sa hon. Jag hatar skolmat, tänkte jag bistert.
Hon berättade om pojkar som stod och pussades med äldre flickor på skolgården, samtidigt som hon räckte ut tungan. Ja, fy, sa jag och höll med henne när hon sa att det var äckligt. Fastän att pussar är det bästa jag vet. Ibland tror jag att jag tycker om det lite väl mycket. Men nu har jag fått en ny bästis som jag förmodligen kidnappar och packar ned i resväskan. Hon kan ju inte väga mer än tjugo kilogram liksom.
