Hoppet finns fortfarande kvar

Idag hade jag en rast som kan definieras som en evighet. Istället för att vara kvar på skolan sprang jag och en fin person ner till staden för att bowla. Efteråt åt vi snax och hoppade i hissar så att det kändes som att man flög. Egentligen behövde jag inte hoppa för det kändes som att jag flög ändå.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0