Zvanen

För ett år sedan, på pricken, hoppade jag från klipporna på en ö bredvid pojken som fanns närmast mitt hjärta. Jag vill gärna minnas den som den bästa sommaren i mitt liv. I år skriver samma pojke våra namn i hörnet på parkbänkar men det finns något som stör. Det är en spik genom hjärtat som inte borde finnas där. Spiken förgiftar den här sommaren som bara regnar bort och jag vill kyssa mig förbi den så att jag har något fint att minnas. Men det går ju inte det heller.

Igår var jag febrig och tänkte att jag skulle drömma febriga drömmar. Istället drömde jag att jag hittade en liten byrå för en femma. Inte. Så. Spännande. Rastlösheten åt upp mig och jag läste för många sidor i min bok så den tog slut och då läste jag för många sidor i en annan. Den var läskig och på natten hade jag svårt att släcka för då blev det mörkt och mörker är farligt. Då kunde en karaktär i boken, som skrev hotande brev med svart snirkligt bläck, gömma sig i rummet och slå till mot mig. Det ville jag inte tampas med så jag tände och läste ännu mer. Och blev ännu räddare. Nu har febern och natten lämnat mig och det ska jag fira.

Min bästa vän är på festival och dansar. Hon är hygglig och bakar pannkakor åt mig och vi brukar dansa i mitt rum. Fast att dansa på festival är nog mycket bättre och där skulle jag helst av allt också vilja vara, men jag ska låta bli att tänka på det. Istället ska kvällen dansas bort hemma. Som så många andra kvällar.

För några dagar sedan åkte jag buss till västkusten. På bussen satt en pojke med ett fint leende som jag skickade iväg en lapp till när jag skulle gå av. Kvällen där efter satt vi i en segelbåt och drack rosévin. Även om jag var skakig i benen när jag gick av bussen så var det ingenting mot vad jag var då. Och möjligtvis är nu.

Egentligen vill jag att det ska synas när man inte är lycklig. Att jag inte kan äta eller går runt med en ledsen min. Jag plågar mig själv och läser dumma mail som skickats till mig i början av året. I dem lovas det så mycket. Jag lovar att jag kommer vilja det här. Jag lovar att vi gör det här. Jag lovar. Men ingenting utav det som har lovats har skett i verkligheten. Fast istället för att sluta äta sitter jag och äter upp min födelsedagschoklad. Och istället för att vara olycklig känner jag mig lycklig ändå. Fast jag vet inte hur det är innerst inne. Alla känslor bråkar om att få kännas.

Jag minns en födelsedag då jag sprang runt i trädgården med ett blommigt nattlinne och var ung och bekymmerslös. En annan då jag, i bara underkläder, gick och berättade för alla grannar att jag fyllde år. Jag minns förra årets då en pojke gjorde mig till världens lyckligaste genom att överraska mig utanför en biograf dagen innan. Jag minns att det var enda gången i mitt liv som jag gråtit av lycka och bara kunde ligga och lukta på honom för att veta att allt var rätt. Den här födelsedagen kommer jag också att komma ihåg. Det är inte varje födelsedag som firas genom att hissa ner en kista i jorden på en begravning. Inte varje, som man äter choklad man fått utav en pojke man springer över tågrälsar, går på vinterpicknickar  och fryser händerna av sig med.