En dag i en mening
När jag vaknade var himlen blå och solen sken, så jag och min mystiske vän bestämde oss för att fira med prinsesstårta i staden och jag var så lycklig man kunde bli och satt mest och nynnade glada melodier och du trummade med dina fingrar på mitt ben.
Tjugosjätte februari
Det är galet. Allting är galet. Känslan jag har i magen är galen. Galet galet galet.
Brunt
Här om dagen hade jag på mig flera nyanser av brunt. Brun som cappucino, brun som varm choklad, brun som kaffe. Och så mitt bruna hår och mina ögon förstås. Idag däremot har jag mest varit färglös och utan klös (ser ni, jag kan rimma!).
Ta mig till kärlek ta mig till dans
ge mig nåt som tar mig någonstans, för här vill jag inte vara. Ack du miserabla värld! Idag har jag roat mig med att låtsasröka cigarr, bitit ner mina naglar och skickat för många sms. Allt för att mota bort all ångest.
Congratz!
I fredags överraskade en hel drös med människor denna pojke genom att sitta ihopklämda i ett rum utan att han visste om att vi var där. Det var fnissigt och vissa hade svårt att vara tysta. Men han tappade hakan så uppdraget blev lyckat! Efter det firade vi med att äta världens godaste tårta som fina Anna hade gjort alldeles själv. I bilen hem tänkte jag på kärlek och blev illa till mods.
Fredagspresentation
Mitt namn är Caroline, som ni alla vet och jag har mörka ringar under ögonen, som ni alla ser. Om ni trånar efter sådana kan jag rekommendera minimal sömnkvalitet, stress och dålig ekonomi. Det fungerar alltid! Idag har jag och mina ringar köpt en hatt att välkomna våren i. En hatt kan vara bra att ha i alla lägen, som när man ska visa sin glädje genom jubel - då är det bara att slänga hatten i luften och plötsligt blir allting mycket mer effektfullt. Eller så kan man ta av sig hatten och placera den framför fötterna, sjunga en sång, och tjäna en kosing genom alla som spatserar föbi. En bra investering med andra ord! Genom att skrapa ihop en handfull tior, byta en vinstlott mot pengar och använda bonuscheckar lyckades jag införskaffa mig en klänning också. Hurra för mig! Och hurra för Denny 20 år!
Hjärta
Snart är det ett år sedan jag och tre fina tog bilen till kusten och fördrev en helg där. Vi lekte med bokstavskex, åkte på utflykter och väckte liv i byborna. En kväll satt två av oss på en bänk nere vid vattnet, tätt intill varandra. I fall om att den andra skulle försvinna. En av dem var en pojke och lite mindre än ett år senare försvann han.
Att vara lite mindre ensam
Det här har varit den finaste dagen på länge. Det räcker med att sitta på en soffa och dela hörlurar och titta på ett par darrande händer som håller i en rykande kopp.
Varför säga nej när man kan säga ja?
Ben som är sammansnörade. Ett huvud mot en axel och fingrar som retsamt leker med varandras. Ett mörker som faller utomhus och fladdrande stearinljus inomhus. Fladdrande ögonfransar och fnissiga svar. Kanske säga nej för att man borde.
Vi brann upp men levde kvar i ett konfettiregn.
Mina händer känns som sandpapper och mitt hjärta likaså.
Det finns många fina. Men en som är finast.
Idag promenerade jag och en herre till Gengåvan för att leta fynd. Jag fann en lite småtjusig portfölj som ser ut som en låda, perfekt till skolböcker tänkte jag. Det tänkte inte min klasskamrat utan hon rynkade mest på näsan när hon såg den. Kanske får den bara se mitt rum och bli tillägnad funktionen som prydnad. Eller så kan jag gömma alla hemliga saker jag samlat på mig, där i.
När jag kom hem låg det ett kuvert adresserat till mig i brevlådan. Ett tjockt, vadderat, kuvert som befunnit sig bland molnen i ett flygplan, och från början i händerna på en pojke långt bort. Det var nog världens finaste brev ungefär. Med väldens finaste innehåll. Och jag blev för en stund världens lyckligaste.
När jag kom hem låg det ett kuvert adresserat till mig i brevlådan. Ett tjockt, vadderat, kuvert som befunnit sig bland molnen i ett flygplan, och från början i händerna på en pojke långt bort. Det var nog världens finaste brev ungefär. Med väldens finaste innehåll. Och jag blev för en stund världens lyckligaste.
Frost och snö
Jag slutar aldrig frysa. Jag bäddar ner mig under täcket och ligger där i timmar. När jag går upp är mina fötter fortfarande orörliga för att de är så kalla. Kanske är kroppsvärme från någon annan den enda medicin som lindrar. I sådana fall behöver jag det snart. Annars fryser jag nog ihjäl.
Det var bättre förr
Det här var min syster Bea en gång i tiden då det var sommar. I bakgrunden står vår gamla TV som mormor jämt trodde skulle sprängas. Bea blev rädd för den och vägrade titta, förutom i sällskap av någon annan. Oftast av mig. Hon tittade på brittiska serier fast hon inte förstod och blev sur när jag kom hem sent från skolan, för det innebar att hon missade lite utav dem.
Snö baklänges + ka = önska
Jag vill ta på mig mina bruna skor och låta dem ta sina första steg utomhus. Vandra fram och tillbaka, förbi diken där tussilago växer och jaga solen som är omjöjlig att jaga för den finns överallt. Det är vår vilket innebär att jag snart kommer stå på en perrong och kramas.
Första dagen av veckan
Rädda mig från 2009 skrev jag på nyår. Och ja, jag blev nog en aning räddad för det har visat sig vara ett bra år hitills. Idag har jag varit på äventyr fast ute var det så kallt att man skakade, men tur var hade vissa lena händer som värmde mig.
Jag vill inte fastna
Alla mina minnen är söta som sockervadd. Sockervadd som aldrig tar slut men som tillsist fräter sönder allting. Jag försöker föra över alla minnen till ord och bilder på papper. Sockervadd tär inte på papper, bara på mig.
Vilket klipp
Det jag skrev igår var sant så egentligen var det ingen saga. Dock förekom det inga brevduvor utan vanliga sms, men det låter finare med duvor. På tal om fint äger jag det finaste av böcker, nämligen en bok full utav utstyrslar i alla former. Den köpte jag idag som en alla-hjärtans-dag-present till mig själv. Tack, Caroline. Kläderna ska sättas på klippdockor som fanns med, men jag ska klippa och klistra in allt det fina i mitt fotoalbum.
Sagostund
En natt för mycket länge sedan.... Nej, det var inte länge sedan för det var en av veckans nätter, men vi kan låtsas. Så, en natt för mycket länge sedan låg en flicka vaken i sin säng med sitt ljusgröna täcke över sig. Mörkret slöt sig runt husets alla knutar och flickan låg sorgset och tittade ut genom fönstret på himlens alla stjärnor. Hennes tankar seglade iväg till hennes ungdomsår då hon stod på kullar under stjärnorna och kysste en pojke. De brukade titta upp mot himlens ljusprickar och leta efter Orion. Då var det vinter och kylan bildade rök från deras munnar när de satt på parkbänkar och höll om varandra. Det var länge sedan nu, tänkte flickan, men blev avbruten mitt i sina tankar av att en duva kom och satte sig på fönterbrädan. Det var inte vilken duva som helst utan en brevduva som hade färdats långa vägar för att låta flickan få skicka ett brev till någon. Vem som helst. Hon valde inte att skicka till vem som helst, utan till en person som brukade vakna av hennes brev om nätterna. På brevet skrev hon att hon skulle ligga vaken hela natten och frågade om brevmottagaren ville ligga vaken tillsammans med henne. Vi kan titta på soluppgången ihop, fast från olika delar av landet. skrev hon.
Flickan höll inte vad hon hade lovat. Sömnen tog över hennes beslutsamhet och hon föll in i en värld utav drömmar. På morgonen, när hon vaknade, stod duvan på fönsterkarmen igen och pickade med tröttsamma rörelser. Har du stått här länge, viskade flickan och drog hennes fingrar över dess mjuka fjädrar. Hon vecklade ut brevet som duvan hade fört med sig och slog sig ned på sängen. Nu går solen upp, stod det med snirkliga bokstäver. Fast den syns inte för det finns moln i vägen. Ett leende spred sig över flickans ansikte. Brevmottagaren hade tagit till sig hennes ord. Han hade varit vaken.
Flickan höll inte vad hon hade lovat. Sömnen tog över hennes beslutsamhet och hon föll in i en värld utav drömmar. På morgonen, när hon vaknade, stod duvan på fönsterkarmen igen och pickade med tröttsamma rörelser. Har du stått här länge, viskade flickan och drog hennes fingrar över dess mjuka fjädrar. Hon vecklade ut brevet som duvan hade fört med sig och slog sig ned på sängen. Nu går solen upp, stod det med snirkliga bokstäver. Fast den syns inte för det finns moln i vägen. Ett leende spred sig över flickans ansikte. Brevmottagaren hade tagit till sig hennes ord. Han hade varit vaken.
Yes
I morses när jag vaknade tog jag några kort på min syster. Hon är söt. Nu ska jag snart rusa iväg till mitt kära jobb och efter det väntar ett sällskap i staden som jag ska spendera en ynka stund av kvällen tillsammans med.
Ja, och så är det det där med pojkar igen.
Jag skulle kunna vara ledsen över att när jag vill att det ska ringa är det tyst. Då finns det inga hjärtskärande ringsignaler som väcker mig ur min sömn. Men jag är inte ledsen, jag har nämligen mycket annat att glädjas åt. Som drömmar om regnbågar, karuseller och kyssar. Eller att vakna upp på morgonen med inkorgen full av sms, från personer jag kan prata med. När jag vill.
Världens bästa
Värdinnan Hanna Tinglöv som liten och söt. Fast söt är hon nu med.
Såhär glada var jag och Mimmi för att vi fick vara där.
Inatt har jag inte fått mycket sömn. Vi dansade istället. När vi väl skulle sova delade jag säng med värdinnan och vi undvek sömnen ytterligare och pratade om pojkar istället. När klockan nästan blivit morgon låg det flickor och sov runt om i huset. Flickor som är bland de finaste jag vet.
En gång under dagen gick jag runt som en stor snöflinga pågrund av all snö som föll på mig. Inte nog med det så är det snöstorm bland mina tankar. Jag hoppas innerligt att en del av snön smälter om jag får ett telefonsamtal från en pojke mitt i natten. Kanske bär han med sig lite värme.
Det är måndag
fast det känns som söndag.
Sail away to a sea full of dreams
Fina sms gör mig lika glad som om den tjusiga pojken i mitt fotoalbum skulle strö ut alla blommor vid mina fötter och säga att de var till mig.
sjunde februari
Det ligger en bit prinsesstårta i min mage, och någon sa att tårtan är döpt efter mig. Snällt, tycker jag. Att äta tårta är lite vad den här lördagen handlar om för ikväll ska jag på kalas. Min vän Kameran får följa med och kanske finns det något fint att fotografera.
Jag vill nog bara inte vara ensam
Tänk att få kunna vara en docka. De behöver inte bestämma någonting utan behöver bara blinka lite smått med ögonen sådär emellanåt. Dockor behöver inte tänka på konsekvenser.
Dockor är aldrig ensamma.
Down to the market
Igår fick jag en blomma som hade köpts för 2 kronor. Den kan du ha i håret, sa han. Tack, sa jag och kramade blomman i handen.
Jag gör ingenting nu men det gör ingenting för jag kan alltid minnas.
I februari för ett år sedan såg min blogg annorlunda ut. Jag skrev annorlunda. Tänkte annorlunda. För det mesta var ingenting sig likt.
Idag för ett år sedan satt jag på en biograf och hade mina fingrar sammanflätade med en annan pojkes för första gången. Det visade sig att det inte skulle bli den sista för han blev min för några månader. Några dagar efter det åkte jag till Spaniens huvudstad till kalla rum och noppriga täcken. Där fanns inte mycket mat att fylla magen med men jag klarade mig för min mage började sakta fyllas av en pirrande känsla. När vi kom hem klippte jag lugg som jag passade lite halvdant i och pojken vinkade förvånat från ett annat bord i matsalen.
Då gick vi i samma skola. Nu är det nio timmars tidsskillnad och alldeles för många mil som skiljer oss åt.
Idag för ett år sedan satt jag på en biograf och hade mina fingrar sammanflätade med en annan pojkes för första gången. Det visade sig att det inte skulle bli den sista för han blev min för några månader. Några dagar efter det åkte jag till Spaniens huvudstad till kalla rum och noppriga täcken. Där fanns inte mycket mat att fylla magen med men jag klarade mig för min mage började sakta fyllas av en pirrande känsla. När vi kom hem klippte jag lugg som jag passade lite halvdant i och pojken vinkade förvånat från ett annat bord i matsalen.
Då gick vi i samma skola. Nu är det nio timmars tidsskillnad och alldeles för många mil som skiljer oss åt.
Madrid - februari 2008
En skyddsgiraff
Bredvid min säng har jag en giraff som håller mig sällskap när jag ska sova. Det kan bli lite ensamt sådär ibland och då känns det tryggt att min ståtliga vän står där. Han har fått höra mycket under sina dagar och i natt får han avlyssna ännu mer. För då får jag kontakt med andra sidan världen genom en sladd och en telefonlur.
När du står i rampljuset står jag bakom kulisserna
Allting är distanserat. Långt bort. När allt jag behöver är att någon ska vara nära.
Drömmen förde mig vilse
Igår fyllde min blogg ett år, såg jag nu. Grattis eller något. Just nu är jag inte på firarhumör och det spelar ingen roll att jag får låtar som handlar om mig skickade eller att jag får höra att det är okej att gråta. Istället sitter jag här och har ångest. Jag vill gråta men det är svårt för då kanske jag aldrig kan sluta.
Igår var det lördag. En lördag i Göteborg.
Igår var den fina trion Anna, Malin och Caroline i Göteborg. Hela dagen var väldigt fnissig. Jag gick i butiker och pratade för mig själv medan butiksbiträden nickade åt mig, log och tänkte; det är okej, vi förstår dig. Som om jag vore dum i huvudet och att prata med mig själv var det enda jag sysslade med. Anna fann passionen i att rimma och vi satt mest och skrattade åt henne. Vi spatserade i staden som förknippas med Håkan och under kvällen spelades hans låtar på en ukulele och vi sjöng med. Ungefär så här såg dagen ut:
Anna
Malin
Caroline
Det finns vissa som klagar över att jag tittar ner på så många kort. Därför gjorde jag det igår också.
Flickan skulle kunna vara min dotter med sitt bruna hår och bruna ögon. Hon satt utanför en butik i det kalla kalla vädret och frös. Om inte jag också hade frusit skulle jag ha räddat henne.
Vi ramlade in på ett café med god mat, kristallkronor och världens största bullar.
Malin undrar vad sjutton Anna håller på med. Det kan man fråga sig.
Vi köpte en stor bulle som efterrätt och åkte efter några timmar hem för att dricka vin.
