Zvanen

En natt för mycket länge sedan.... Nej, det var inte länge sedan för det var en av veckans nätter, men vi kan låtsas. Så, en natt för mycket länge sedan låg en flicka vaken i sin säng med sitt ljusgröna täcke över sig. Mörkret slöt sig runt husets alla knutar och flickan låg sorgset och tittade ut genom fönstret på himlens alla stjärnor. Hennes tankar seglade iväg till hennes ungdomsår då hon stod på kullar under stjärnorna och kysste en pojke. De brukade titta upp mot himlens ljusprickar och leta efter Orion. Då var det vinter och kylan bildade rök från deras munnar när de satt på parkbänkar och höll om varandra. Det var länge sedan nu, tänkte flickan, men blev avbruten mitt i sina tankar av att en duva kom och satte sig på fönterbrädan. Det var inte vilken duva som helst utan en brevduva som hade färdats långa vägar för att låta flickan få skicka ett brev till någon. Vem som helst. Hon valde inte att skicka till vem som helst, utan till en person som brukade vakna av hennes brev om nätterna. På brevet skrev hon att hon skulle ligga vaken hela natten och frågade om brevmottagaren ville ligga vaken tillsammans med henne. Vi kan titta på soluppgången ihop, fast från olika delar av landet. skrev hon.
 


Flickan höll inte vad hon hade lovat. Sömnen tog över hennes beslutsamhet och hon föll in i en värld utav drömmar. På morgonen, när hon vaknade, stod duvan på fönsterkarmen igen och pickade med tröttsamma rörelser. Har du stått här länge, viskade flickan och drog hennes fingrar över dess mjuka fjädrar. Hon vecklade ut brevet som duvan hade fört med sig och slog sig ned på sängen. Nu går solen upp, stod det med snirkliga bokstäver. Fast den syns inte för det finns moln i vägen. Ett leende spred sig över flickans ansikte. Brevmottagaren hade tagit till sig hennes ord. Han hade varit vaken.