Zvanen

Vanessa. Så heter min nya bästis som jag träffade idag. Hon är sju år och en hejare på att hoppa hage. Det var inte jag, för jag stod mest och frös medan snön föll, och när lärarna inte var i sikte rusade vi in och värmde händerna mot elementet i korridoren. Det kändes precis som att jag var liten igen. Vanessa var inte bara bra på att hoppa, utan även på att ta sprutor utan att få tårarna att falla. Snäll var hon också. Hon virade sin vita halsuk om mig, gav mig en clementin och lät mig få lägga köttbullarna på hennes tallrik  när jag inte tyckte om skolmaten. Vi kommer inte komma härifrån idag om du äter som en myra, sa hon. Jag hatar skolmat, tänkte jag bistert.

Hon berättade om pojkar som stod och pussades med äldre flickor på skolgården, samtidigt som hon räckte ut tungan. Ja, fy, sa jag och höll med henne när hon sa att det var äckligt. Fastän att pussar är det bästa jag vet. Ibland tror jag att jag tycker om det lite väl mycket. Men nu har jag fått en ny bästis som jag förmodligen kidnappar och packar ned i resväskan. Hon kan ju inte väga mer än tjugo kilogram liksom.

Idag hade vi lunchmöte i staden. (Eller, egentligen var det väl inget möte direkt men det låter vuxet.) Mötet var ett slags farväl till Mimmi, för imorgon åker hon iväg till snön i Trysil. Åker iväg som alla andra vid det här laget. Det var så trevligt att jag kom försent till jobbet. Där trodde jag att tanterna skulle vara ilskna och låta mig bära tunga säckar hela dagen, men svaret jag fick när jag bad om ursäkt var "men det var ju bara tjugofem minuter. Vi är bara glada att du kommer." Slappt jobb. Imorgon ska jag åka ut till skolor och trösta barn som får sprutor. Det ska bli spännande. Nu ska jag träffa Mimmi igen. Bland annat. Jag tycker inte om att ta avsked, så då gör jag det hellre fler gånger för då kan man hoppas på att det inte är sista. Värst kommer det bli natten till lördag.

Idag borde jag se ut ungefär som Anna på bilden, för idag är det den åttonde november. Åtta är nämligen världens bästa siffra så det borde betyda att det kommer bli en makalöst bra söndag. Fast än så länge har jag inte känt av någon energi så jag tror mest att jag kommer spendera några timmar under täcket. Det känns välbehövligt efter gårdagens rabalder.

Idag poppade jag popcorn och hällde upp saft åt en sjukling med hög feber. Nu lyssnar jag på kyssvänliga låtar och känner mig lite melankolisk över att det bara är åtta dagar kvar.

Som när jobbet har hyrt in en pianist som spelar fina låtar dagen i ända. Eller när vi sitter och äter frukost och funderar över vad vi tänker på när vi lyssnar på Yann Tiersen. Och när jag senare kommer hem och han har lärt sig ett stycke på piano och säger att han kommer tänka på mig när han lyssnar på låten ute i världen.

Förresten. Allt känns helt galet. I detta ögonblick om fjorton dagar har jag lämnat regnet och rusket bakom mig och slagit mig ned på en strand. Från en punkt på jordgloben till en annan på bara några timmar.
Det. Kommer. Bli. Underbart. Jag har ingenting här att göra.

Igår var jag och min syster bjudna till pannkakskalas hos farmor. Hon är en sådan där gumma som bläddrar i fotoalbum och skrockar nöjt för sig själv och jag tror att en stor del av henne lever på alla minnen. På somrarna brukar alla vi barn på kusten sitta runt ett avlångt bord med rutig duk och lyssna på hennes berättelser. Vissa har man hört flera gånger tidigare, trots det blir det nästan aldrig tjatigt.



En sommar bestämde jag mig för att göra en intervju henne för att få alla berättelser nedskrivna på papper. Jag ville höra allt från hennes liv så att jag kunde sitta ned när jag blir gammal och minnas allt hon berättade. Men jag lyckades inte. Istället för att låta orden sprudla ut ur munnen blev hon blyg och generad. Jag gav upp, och tänkte att jag får försöka en annan gång. Några dagar senare satt hon där vid den rutiga duken igen och överöste allas öron med händelser och uppdåd. Det värsta var att jag inte var där.



Jag tror att jag kommer minnas dem ändå. Men framför allt kommer jag minnas hennes ljuvliga pannkakor, hennes blå bil som luktade gott inuti, och när hon ligger och flyter på rygg i havet på västkusten på ett sätt som ingen annan klarar. Eller när hon sticker ut huvudet från balkongdörren och ropar "tjing tjong". 
Men ännu finns det gott om tid att samla nya minnen.

Det här kanske skall bli en fredagsblogg. Trots att fredagar inte skiljer sig alls mycket från  mina andra dagar i veckan så verkar det som att mitt skrivhumör är på topp när helgen är kommen. Förra helgen var Johanna DJ hemma hos mig. Sedan hoppade vi på en buss till stadens liv och där var det andra som tog hand om musiken. Synd för oss. För mig framför allt, men lite tur för Johanna för då kunde hon dansa. Ikväll ska vi inte göra någonting. Antingen på tu man hand eller tillsammans. Fast det är alltid roligt att göra ingenting tillsammans med någon.

När jag var ung, ungefär sisådär fjorton år, tyckte jag om att ta kort i speglar - som så många andra i den åldern. Mycket har förändrats sedan dess, men jag kan fortfarande tycka att det kan vara roligt. Fjortis-stämplen kanske inte har lämnat mig ännu. Ack och ve och pust och stånk.  Ikväll tillåter jag  mig dock att vara fjorton igen, för jag ska träffa mina gamla bästa vänner och skratta åt allt man har lämnat bakom sig.

Balen började inte som en dans på rosor utan var istället katastrofal, rent ut sagt. Mitt hår visade sig nämligen vara en mardröm att försöka frissera. 
  - Det var det värsta hår jag någonsin jobbat med, och då ska du veta att jag har jobbat här länge. Sa min frisör och ropade efter hjälp av salongens resterande frisörer. Jag försökte le urskuldande och började förklara att jag inte kunde rå för att mitt hår var så lent att allting bara halkade ur. Ingenting, eller ingen, lyckades tämja det.
Jag satt där förtvivlad och uppgiven, med en klunga av yrkesmänniskor och kunder som kritiskt granskade mig. 

      
- Kan ni inte bara locka håret? gav jag som förslag, när mitt första önskemål inte kunde uppfyllas. Men ack, det var inte så enkelt som det lät. Lockarna envisades med att bli till raka längder, trots litervis av hårspray, och frisörernas bekymmersrynkor blev bara djupare och djupare. Mina förslag ratades och de började istället att envetet försöka övertala mig till en frisyr som jag inte ville ha för fem öre.


- En vanlig knut då? bad jag om istället och kände mig besvärlig och dum. Det går absolut inte i ditt hår förstår du väl! rasade frisörerna medan jag bara ville därifrån för att sätta upp en knut hemma - precis som jag alltid brukade göra. Tillslut blev det något halvdant, knutliknande, och mycket dyrt, som jag ville hälla ett vispat ägg över för att jag kände att till och med det skulle göra det mer smakfullt. Men det gjorde jag inte, utan jag gick hem och begravde mig under täcket.


Att lämna min trygga säng för att skämma ut mig offentligt kändes inte lockande, så jag beslöt mig för att stanna hemma - till min familjs förfäran. Men efter ett tag ångrade jag mig. Jag tänkte inte rata något så fint som en bal för några hårtestar. Jag klädde på mig klänningen, tog fram mitt smink, och försökte få ordning på håret så gott det gick. Tyvärr gick det inte så bra, för när jag satte mig i limousinen senare var jag ännu inte nöjd, och min rosett som jag hade i midjan hade jag satt uppochned vilket jag upptäckte senare under kvällen.


Trots allt, och trots att många fotografier inte är användbara på grund av detta, så hade jag en angenäm bal. Jag drack bubbliga drycker, skrattade och dansade vals med musikanter. På natten kom en pojke för att hämta mig, och drog sedan ut alla hårspännen som satt där för att hålla min misslyckade frisyr på plats.
Kvällen var dock inte misslyckad, utan fin, och jag somnade till sist med ett leende på läpparna.

Dessa bilder är tagna någon dag efteråt, då alla snedsteg hade rättats till.
Slutet gott, allting gott.

Sommar är bland det bästa jag vet, vilket jag kan fastslå med emfas. Sommaren som var kändes aldrig riktigt bra men när jag minns den var den faktiskt ganska fin ändå.







När det har gått så långt att jag minns nästa sommar skall det inte finnas med något "ganska" i tankarna. Den skall få mig alldeles begeistrad.
Om jag får som jag vill, vill säga.

Många undrar vart zvanen har tagit vägen. Jag lever och är välbehållen. Det enda som är lite fuffens med mitt liv är att jag har svårt att sova. Men vad gör det när man sover i en säng med sjuttiofyragraders kroppsvärme och en gosses axel att vila huvudet på. Jag får vara nöjd ändå, för om jag sov skulle jag missa de gånger jag får sömniga pussar i pannan. Men snart byter jag värmen under täcket mot värmen i Australien, och han mot ett täcke av snö i Österrike. Jag och min vän med hatt flyttar dit för ett tag. Där ska vi jobba, fira nyår och bråka om vem som ska vara jultomte den tjugofjärde.

I morses blev jag överraskad på sängen med pannkakor, sylt och glass av en fin vän.