Zvanen

I februari för ett år sedan såg min blogg annorlunda ut. Jag skrev annorlunda. Tänkte annorlunda. För det mesta var ingenting sig likt.

Idag för ett år sedan satt jag på en biograf och hade mina fingrar sammanflätade med en annan pojkes för första gången. Det visade sig att det inte skulle bli den sista för han blev min för några månader. Några dagar efter det åkte jag till Spaniens huvudstad till kalla rum och noppriga täcken. Där fanns inte mycket mat att fylla magen med men jag klarade mig för min mage började sakta fyllas av en pirrande känsla. När vi kom hem klippte jag lugg som jag passade lite halvdant i och pojken vinkade förvånat från ett annat bord i matsalen.

Då gick vi i samma skola. Nu är det nio timmars tidsskillnad och alldeles för många mil som skiljer oss åt.

  Madrid - februari 2008

Bredvid min säng har jag en giraff som håller mig sällskap när jag ska sova. Det kan bli lite ensamt sådär ibland och då känns det tryggt att min ståtliga vän står där. Han har fått höra mycket under sina dagar och i natt får han avlyssna ännu mer. För då får jag kontakt med andra sidan världen genom en sladd och en telefonlur.

Igår fyllde min blogg ett år, såg jag nu. Grattis eller något. Just nu är jag inte på firarhumör och det spelar ingen roll att jag får låtar som handlar om mig skickade eller att jag får höra att det är okej att gråta. Istället sitter jag här och har ångest. Jag vill gråta men det är svårt för då kanske jag aldrig kan sluta.

Igår var den fina trion Anna, Malin och Caroline i Göteborg. Hela dagen var väldigt fnissig. Jag gick i butiker och pratade för mig själv medan butiksbiträden nickade åt mig, log och tänkte; det är okej, vi förstår dig. Som om jag vore dum i huvudet och att prata med mig själv var det enda jag sysslade med. Anna fann passionen i att rimma och vi satt mest och skrattade åt henne.  Vi spatserade i staden som förknippas med Håkan och under kvällen spelades hans låtar på en ukulele och vi sjöng med. Ungefär så här såg dagen ut:

Anna

Malin



Caroline

Det finns vissa som klagar över att jag tittar ner på så många kort. Därför gjorde jag det igår också.






Flickan skulle kunna vara min dotter med sitt bruna hår och bruna ögon. Hon satt utanför en butik i det kalla kalla vädret och frös. Om inte jag också hade frusit skulle jag ha räddat henne.


Vi ramlade in på ett café med god mat, kristallkronor och världens största bullar.


Malin undrar vad sjutton Anna håller på med. Det kan man fråga sig.

Vi köpte en stor bulle som efterrätt och åkte efter några timmar hem för att dricka vin.

Idag fick jag höra att jag såg ut som en sjöman. Igår var jag tydligen en fransk skolflicka. Men jag är inget utav det utan jag är Caroline på arton och ett halvt som har ångest inför framtiden. Kanske borde jag ta vara på mitt sjömansutseende genom att köpa mig en båt, säga skepp o´hoj och vinka farväl till alla som står och gråter vid hamnen. Det skulle nog ha blivit ett riktigt farväl för jag skulle förmodligen ha virrat bort mig bland allt saltvatten och aldrig kommit tillbaka. Då skulle framtiden ha löst sig i alla fall.

Att kunna vara en ängel och kunna flyga. Då skulle jag flyga in i någons famn och bosätta mig där. Famnägaren skulle sjunga sånger och stryka mig över kinden sådär ibland. Stryka bort hårslingor från mitt ansikte och långsamt placera dem bakom örat med sina varma fingrar. Böja sig ner och viska saker som bara vi i hela världen skulle veta om.

Jag sitter i mitt rum och här är det kallt. Mina fingrar är kalla och en pojke har knyckt en bit av mitt hjärta och flytt till ett annat land. Jag tror att någon annan borde knycka en större för annars fryser jag ihjäl. Allt jag vill och förmår är att dansa en sommardans. Jag vill ha varma fingertoppar. Jag vill vakna i ett ljust rum för att det är för varmt medan solen glipar in genom gardinen och når brunbrända ben. En smak av saltvatten i håret och livet skulle vara sött.

Dessa små fina hjärtan fick jag av en fager flicka i utbyte mot glass. Finast i dag ungefär. Fast hela dagen har varit alldeles fin med kaffedrickande i en park i en främmande stad med främmande blickar som granskar oss. Två främlingar med kalla händer.

Imorgon ska jag på tågutflykt och dricka kaffe. Fast bara om det regnar.

Igår hade vi spelkväll

hemma hos denna fina tjej, även kallad Anna.

Det var flickorna mot pojkarna och vi var duktiga. Duktigast, om jag skulle få säga det själv.


Vi drack juice och åt kladdkaka mellan varven.

Emellanåt förekom det kärlek mellan de båda lagen.


Till slut sprang tiden iväg och alla åkte hem till sig. Fin kväll!

Jag är inte lika glad som min syster är på bilden. När jag kom till skolan i morses sa en i min klass att den fina bokstaven H, från inlägget igår, såg ut som varmkorvar. Läs noga: Det är inte korvar utan chokladfingrar eller fingers om man vill kalla dem så (mycket goda dessutom). Jag har tappat ett av mina fina ballerinaörhängen, snyft, och missat två bussar. Jag har beslutsångest som kryper inom mig och nu ska jag ge mig på ett försök att sova bort allting.

I morgon ska jag ha på mig en rutig kjol. Tror jag. Min syster har inte sytt den än, men jag hoppas att hon gör det. Eller mer än hoppas. Jag har inte så mycket mer att göra nu. Borde egentligen filosofera om döden och sedan skriva ned det så att jag slipper göra det i helgen. Istället sitter jag här på en stol och bara håller tummarna.