Zvanen

Jag har insett att jag inte ger ett skrämmande intryck. Istället är jag en person okända människor gärna byter några ord med. På bussen i fredags gick det av och på tre personer, i omgångar, som satte sig bredvid mig och började prata. Jag ojade, nickade, hummade och skakade på huvudet  till en tant som beklagade sig över att hennes mamma hade dött och att det var långt till kyrkogården men att det var fina blommor och ljus där så det var värt mödan. Jag fick lära ut hur en tidtabell avläses och till sist lyssna på en monolog, som en dam höll, om att hon bland annat ville ha en lång päls av mink för att hon tyckte att det var fint. Monologen övergick sakta till jämmer över att det hade varit snö i veckan och "förbaskat kallt ute". Jag avbröt henne och sa att jag gillade snö. SNÖ! GILLAR DU SNÖ? spottade hon ur sig medan hennes ansikte förvrängdes till en grimas. Jag insåg att det inte var rätt kvinna att sätta sig emot. Istället rusade jag ut ur bussen efter att ha hasplat ur mig ett hastigt hejdå. Behöver jag tillägga att jag inte fick höra ett hejdå tillbaka?

Fortsättningsvis kanske jag borde bjuda hem dem på kaffe så att de får prata av sig. Antingen är de bara pratglada eller väldigt ensamma. 

Jag gillar att ligga och rita streckgubbar på en mage som guppar upp och ned av sömniga andetag och jag gillar att ligga och lyssna på det bankande ljudet som gömmer sig bakom hans bröst. Hos mig bankar det också fast på två ställen. Det är något jag stoppar i mig som åker runt i min kropp och bankar på min hjärna som om den vore en stängd dörr. Emellanåt går dörren sönder och in smyger det lömska, bankande ljudet som är ute efter att gräva djupa sår i min hjärna, och lyckas, men istället för att komma blod kommer det tårar. Meninglösa tårar som känns meningsfulla för stunden men värdelösa dagen efter. Livet ska vara en karusell ingen bergochdalbana.

Jag gillar att se fram emot saker men jag gillar inte när sakerna jag har sett fram emot artar sig på ett annat sätt än vad mina fantasier skapade från början. Bank, bank, bank börjar det sakta låta uppe i min hjärna och den fina karusellen som ljuvligt åker runt, runt är utom synhåll.

I lördags var jag åter igen i Göteborg. Det var kallt så jag köpte en halsduk och ett par skor för att klara av att överleva dagen. Det gjorde jag. Däremot tvivlar jag på om gubben som kom fram när vi stod vid spårvagnen gjorde det. Han hade flera klockor som gick olika och frågade mig vilken han skulle lita på. Han klagade över att det var kallt och tog därmed upp en fickplunta med, som han uttryckte det, "äkta rysk vodka" ur sin vante. Han tog några klunkar och grubblade om den verkligen var äkta och gick sakta iväg.

Nu ska jag ge mig ut i snöyran för att färdas till Mimmi. Snö är bra för i den kan man sparka bort all sin vrede utan att det gör ont. Jag ska sparka och tänka på alla de personer som inte förstår.

Hela jag är som en humörsvängning och jag har svårt att hänga med i svängarna.

Det här är treåriga Nora som är världens snällaste hund ungefär. Pudlar är fina tycker jag och det tycker min mamma med för hon funderar på att köpa en. Hon har funderat på att köpa hund i flera år och pratar om det så ofta att kunderna på hennes jobb kommer med hundgodis i påsar som mamma kan ge till hunden. Hunden som vi inte har. Än. Men om några år kanske, när jag har flyttat och bor på obestämd plats i en obestämd framtid.

För några år sedan bodde min morfar i Mariestad och då träffade vi honom flera gånger om året. I hans garage förvarade han två pinnar som för honom var skräp men för oss var de dyrbara. Pinnarna tog vi med oss till vår koja som vi hade på ett berg. Där lekte vi varje dag tills det mörknade. Nu för tiden leker vi inte längre och han bor i Strömstad. Det är i Strömstad vi ska spendera natten och här kommer bilder ifrån dagen då jag skyddade mig från blåsten genom en varm päls.

Nu är jag i gång och packar igen, för tidigt i morgon ska jag resa i väg till Strömstad och min morfar. Vi åker så tidigt att jag inte ens hinner springa in och köpa mig en ljuvlig stickad tröja som jag tänkte bo i denna helg. Jag förmodar att det är kallt där borta med men istället får jag frysa tänderna av mig och vara bitter. Nu ska jag dricka varm choklad och snyfta lite.

Här om dagen köpte jag en kopp till min mor. Hon blev glad men upptäckte ganska snart att den var för stor att dricka kaffe i. Hon var glad ändå. Kanske kan hon låta små pysslingar använda den som badkar.

Idag har jag rullat chokladbollar och tittat på balklänningar med min vän Anna. När jag kom hem efter skolan tidigare under dagen hade Bea klippt ut små pappersbitar föreställande en rysk docka och en soffa, som hon skulle ha i sitt fotoalbum. Fint, tänkte jag och fick känslan av att jag behöver ett dockskåp. Det skulle vara roligt att lägga in små dockor och fina saker i det. Eller så skulle jag bara kunna säga tjillevippen som Nils Karlsson Pyssling, och bli till en flicka i miniatyr och bosätta mig i dockskåpet. Det känns som att det är enklare att vara en docka just nu.

Umgås i regn och rusk gillar jag. Nya ord gillar jag också och igår lärde jag mig 28 stycken.

Vi suktade efter goda bakelser, vi blev dränkta av regn och värmde oss med kaffe och jag drack varm choklad som var den godaste varma chokladen jag någonsin druckit, vi dansade på vårt rum och på kvällen åt vi mat på en italensk restaurang. På dagarna fick jag se mycket kärlek och om nätterna drömde jag om min, som befann sig i ett annat land.

Johanna har ett rött läppstift precis som jag vill ha.

Hon är väldigt fin i det också. Det är inte jag.

Det bästa under dagen var när vi satt på alla pendeltåg, bussar och tunnelbanor.




Jag träffade på min kollega svanen och presenterade mig som zvanen.

Mitt namn under resan blev Karri med finskt uttal.


När vi hade tittat färdigt på svanarna träffade vi på muren.





Efter en lång, besvärlig väntan åkte vi upp i riksdagshuset. Där var vi ungefär 3 min sen åkte vi ner igen.


Kvällen avslutades på en klubb genom en titt på Steve Aoki. Där flirtade vi med tyskar som såg ut som norrmän och hade det roligt. Somliga var tröttare än andra och somnade medan hela kroppen skakade av vibrationer och med trumhinnor som dunkade i protest.

Jag ångrar att jag inte köpte något av dessa fina presentpapper som vi fann i en affär. Det är en dålig bild, men föreställ er att ni får ett paket omslaget med ett så tjusigt papper. Då skulle i varje fall jag bli lycklig.

Vi flög dit väldigt tidigt på morgonen och var väldigt trötta. Tröttheten släppte inte på hela dagen.

Ett litet land av silver mitt på gatan. Där skulle jag vilja bo, i en silvrig stuga med en paljettdörr. Varje gång någon ringer på ska det falla ned silvriga flingor och inomhus bjuds det på varm choklad som är så god att man får känslan av att det glittrar i magen. En silvrig gran skulle jag gärna vilja ha också. Tyvärr fick den inte plats i resväskan.

Under dagen var vi på en rundvisning som pågick i fyra timmar. Det var kallt, jag var trött men förutom det var det intressant.

Eftersom en uteliggare gick fram och tog min glass under dagen unnade jag mig en brownie som tröst. Det fungerade inte för jag blev bara mer ledsen, den smakade nämligen fruktansvärt. Mitt humör var inte gott när vi gav oss ut i kylan igen.


När vi kom hem till vårt underbara vandrarhem som var kallt och skumt bestämde vi oss för att sova en halvtimma för att samla kraft inför kvällen. Klockan var åtta när vi gick och la oss och vi vaknade halv nio på morgonen (!). Den första dagen i Berlin var väldigt lång trots att den slutade tidigt.

Så fort jag kommer hem ska jag blogga, skrev jag. Jag ljög. Jag kom hem under fredagsnatten och då bloggade jag inte. Inte igår heller. Inte förrän nu. Och när jag väl skriver har jag ingenting att skriva om. Det finns så mycket att jag inte vet var jag ska börja. Så jag börjar imorgon istället.