Zvanen

Jag har insett att jag inte ger ett skrämmande intryck. Istället är jag en person okända människor gärna byter några ord med. På bussen i fredags gick det av och på tre personer, i omgångar, som satte sig bredvid mig och började prata. Jag ojade, nickade, hummade och skakade på huvudet  till en tant som beklagade sig över att hennes mamma hade dött och att det var långt till kyrkogården men att det var fina blommor och ljus där så det var värt mödan. Jag fick lära ut hur en tidtabell avläses och till sist lyssna på en monolog, som en dam höll, om att hon bland annat ville ha en lång päls av mink för att hon tyckte att det var fint. Monologen övergick sakta till jämmer över att det hade varit snö i veckan och "förbaskat kallt ute". Jag avbröt henne och sa att jag gillade snö. SNÖ! GILLAR DU SNÖ? spottade hon ur sig medan hennes ansikte förvrängdes till en grimas. Jag insåg att det inte var rätt kvinna att sätta sig emot. Istället rusade jag ut ur bussen efter att ha hasplat ur mig ett hastigt hejdå. Behöver jag tillägga att jag inte fick höra ett hejdå tillbaka?

Fortsättningsvis kanske jag borde bjuda hem dem på kaffe så att de får prata av sig. Antingen är de bara pratglada eller väldigt ensamma.