Zvanen

Om jag skulle kunnat ringa hade jag ringt. Om jag skulle kunnat kramat hade jag gjort det. Men det enda jag kan är att skriva på en dum dator som skriver grattis med opersonliga bokstäver. Men det finns inte så mycket att göra när jag befinner mig i Mooroopna, världens minsta, men väldigt fina stad mitt ute i ingenstans. Så; grattis Herman! Du är bäst.




Här är livet som en fin sommarstad hemma i Sverige. På dagarna har vi ofta legat på en filt under ett träd och spelat kort. Och om nätterna på gräset och tittat upp på stjärnorna och tänkt på allt vi ska göra när vi kommer hem. När vi inte har jobbat då förstås. Eller spelat bingo, för det är huvudnöjet för oss i den här byn. Medan alla andra på hostlet dricker alkohol umgås vi med pensionärer i bingolokalen och dricker te. Och vet ni vem som fick skrika ut bingo? Jo, det var jag, och vann därmed tjugo dollar. Jag och Julia blev som två som barn och klappade händerna och kunde inte sluta le. He. Dem ska jag köpa något fint för, tänkte jag, och la varsamt ned dem i plånboken.



Några dagar senare stod jag och skulle betala i mataffären och upptäckte att Julia hade mitt kort. Det fina jag kom hem med var bröd och te, och massa krossade pengar och skramlande mynt tillsammans med krossade drömmar, som jag köpte efter att jag och kassörskan haft dragkamp om tjugan.

Idag ansluter sig Johanna till oss och då blir vi de tre vännerna igen. Yey!