Zvanen

Nu far jag och min bästa vän kameran ut i världen. Tillsammans med min andra vän, Johanna. Jag välkomnar paradisöar, saltvatten och palmer. Shorts, klänningar och dansande kvällar. Hemma lämnar jag en omtumlande höst bakom mig.

Sorgligt nog lämnar jag också fina saker. Som varma sängar och tjusiga pojkar. Nu i natt (om några minuter) ska jag krama ihjäl den som ligger närmast hjärtat. Ligga så tätt, tätt ihop, att det känns som att han alltid kommer vara nära. Jag kommer att sakna dig. Sakna mycket.

För en timma sedan kastade vi snöbollar utomhus, och om några timmar framåt sitter jag på ett flygplan mot värmen. Ibland är livet allt galet.

PS. Ni kan fortfarande följa mig här, för datorn följer med på turen. Men kanske främst på johannaochcaroline.blogg.se. Håll utkik!

Igår skrev jag hej på en pojkes immiga fönsterruta. Jag bjöd på choklad och visste inte att det skulle vara snö ute när jag vaknade nästa morgon. Men det är det. Egentligen var det bestämt att vi ska åka pulka, men tyvärr hade jag en sista arbetsdag som kallade. Istället grävde jag ned fingrarna i snön och skulle göra en snöboll, samtidigt som jag kände mig alldeles lycklig i hela kroppen. Jag fick rulla en snöboll i år trots allt. Men när jag vände på snön som jag hade i handen var den alldeles gul. Hej och hopp, så lät jag snön ilsket falla till marken och tänkte att jag kanske inte är ämnad för snö i år.

Vanessa. Så heter min nya bästis som jag träffade idag. Hon är sju år och en hejare på att hoppa hage. Det var inte jag, för jag stod mest och frös medan snön föll, och när lärarna inte var i sikte rusade vi in och värmde händerna mot elementet i korridoren. Det kändes precis som att jag var liten igen. Vanessa var inte bara bra på att hoppa, utan även på att ta sprutor utan att få tårarna att falla. Snäll var hon också. Hon virade sin vita halsuk om mig, gav mig en clementin och lät mig få lägga köttbullarna på hennes tallrik  när jag inte tyckte om skolmaten. Vi kommer inte komma härifrån idag om du äter som en myra, sa hon. Jag hatar skolmat, tänkte jag bistert.

Hon berättade om pojkar som stod och pussades med äldre flickor på skolgården, samtidigt som hon räckte ut tungan. Ja, fy, sa jag och höll med henne när hon sa att det var äckligt. Fastän att pussar är det bästa jag vet. Ibland tror jag att jag tycker om det lite väl mycket. Men nu har jag fått en ny bästis som jag förmodligen kidnappar och packar ned i resväskan. Hon kan ju inte väga mer än tjugo kilogram liksom.

Idag hade vi lunchmöte i staden. (Eller, egentligen var det väl inget möte direkt men det låter vuxet.) Mötet var ett slags farväl till Mimmi, för imorgon åker hon iväg till snön i Trysil. Åker iväg som alla andra vid det här laget. Det var så trevligt att jag kom försent till jobbet. Där trodde jag att tanterna skulle vara ilskna och låta mig bära tunga säckar hela dagen, men svaret jag fick när jag bad om ursäkt var "men det var ju bara tjugofem minuter. Vi är bara glada att du kommer." Slappt jobb. Imorgon ska jag åka ut till skolor och trösta barn som får sprutor. Det ska bli spännande. Nu ska jag träffa Mimmi igen. Bland annat. Jag tycker inte om att ta avsked, så då gör jag det hellre fler gånger för då kan man hoppas på att det inte är sista. Värst kommer det bli natten till lördag.

Idag borde jag se ut ungefär som Anna på bilden, för idag är det den åttonde november. Åtta är nämligen världens bästa siffra så det borde betyda att det kommer bli en makalöst bra söndag. Fast än så länge har jag inte känt av någon energi så jag tror mest att jag kommer spendera några timmar under täcket. Det känns välbehövligt efter gårdagens rabalder.

Idag poppade jag popcorn och hällde upp saft åt en sjukling med hög feber. Nu lyssnar jag på kyssvänliga låtar och känner mig lite melankolisk över att det bara är åtta dagar kvar.

Som när jobbet har hyrt in en pianist som spelar fina låtar dagen i ända. Eller när vi sitter och äter frukost och funderar över vad vi tänker på när vi lyssnar på Yann Tiersen. Och när jag senare kommer hem och han har lärt sig ett stycke på piano och säger att han kommer tänka på mig när han lyssnar på låten ute i världen.

Förresten. Allt känns helt galet. I detta ögonblick om fjorton dagar har jag lämnat regnet och rusket bakom mig och slagit mig ned på en strand. Från en punkt på jordgloben till en annan på bara några timmar.
Det. Kommer. Bli. Underbart. Jag har ingenting här att göra.