Zvanen

Jag tycker om kvällar då man egentligen inte gör någonting men som ändå inte känns bortkastade. Det var en sådan kväll igår, då jag bara löste korsord, tittade på tv och satt i mörker. Men jag gjorde det inte ensam och det var nog det som gjorde det så bra. Jag hade nämligen världens bästa sällskap som läste sagor för mig.

Igår var jag med fina Anna.

Idag känns allting rätt meningslöst. Jag sitter på en stol och drömmer om det här halsbandet.  Jag tänker att jag skulle vilja ha det bland mina ägor och att det kanske skulle vara magiskt. Varje gång man drar det över huvudet och kedjan sakta lägger sig runt halsen sitter man helt plötsligt med en riktig kopp med rykande kaffe i, som värmer mina annars så kalla händer. Och bredvid sitter det en pojke med lena händer som inte är rädd för kylan från mina. Jag skulle färdas dit när jag vill och där skulle allting vara fyllt av kärlek och han skulle sjunga spontana låtar om mig som värmer. Men allt jag skriver är näst intill meningslöst så varför jag ens skriver det vet jag inte.

Förra sommaren, då jag fyllde arton, hade jag den bästa födelsedagen i mitt liv. Inte nog med det så var hela sommaren alldeles underbar. Det var denna fina pojkes förtjänst. Idag är det hans tjugoårsdag och jag skulle göra allt i världen för att han ska få en lika fin en. Men han är för många tusen mil bort. Istället får jag nöja mig med att höra hans röst genom en telefonlur mitt i natten. Fast det gör inte så mycket. Bara att prata med honom kan göra mig lycklig på ett alldeles särskilt sätt, även om vi pratar om hur roligt det är att förpacka potatissallad eller något annat knäppt.
Grattis världens bästa Herman.

Jag trodde för en stund att våren var här. Kände det enda ut i fingertopparna och tänkte på allt jag vill göra den här våren. Mest av allt vill jag nog vara glad och lycklig. Nu däremot har jag ont i halsen och är rädd för att svälja, för då känns det som om någon stoppar in flera svärd genom min hals och får mig att gå en långsam död till mötes. Ja, ungefär så. Ikväll kanske jag ska kurera mig med tekalas någonstans i denna mörka stad.

Jag och en fin person brukar säga att man kan bita på dagen. Då låter man dagen bara gå. Idag bet jag bort lite tillsammans med en ung man vid namn Viktor. Sedan spatserade jag till min mormor för att äta wienerbröd och efter det satt jag i en kassa på ett jobb. Vad hes du är, fick jag höra utav en person. Att vara hes är det finaste jag vet ungefär, så jag blev glad, även om det innebär att jag blir sjuk och sängliggandes med talsvårigheter och huvudvärk. Än är jag inte sjuk så denna kväll har jag passat på att prata i telefon medan jag fortfarande kan, och jag fick höra samma sak ännu en gång. Hoppas rösten fastnar och blir permanent!

Jag gillar att du kan många fina ord och att du skriver sagor som får mina att blekna bort för att dina är så mycket bättre.  Jag gillar alla rim och att du vaknar om nätterna och svarar på mina dumma sms. Jag gillar att sitta på soffor och viska under halsdukar och dina lena händer när de snuddar vid mig. Jag gillar när du sjunger och att du får mig att skratta. Eller att vi gör konstiga saker som ingen annan förstår sig på, och att du är bra på att bestämma trots att du hatar det. Jag gillar att du kommer ihåg saker bättre än jag. Jag gillar när du säger fina saker till mig som ingen förr har sagt. Jag gillar när du säger "jag önskar att vi var någon annanstans, men det kanske bara är jag".
Jag gillar att du gillar mig. Men det får mig att inte gilla mig själv.

Jag har precis åkt bil och lyssnat på Marit Bergman. Vi åkte till mörka platser utan lampor så att man kunde se alla stjärnor på himlen. Jag tänkte på i somras då en pojke var på en annan plats och att vi tittade på månen samtidigt och tänkte att vi tittade tillsammans. Nu är pojken ännu längre bort och jag satt i bilen och undrade om han tittade mot stjärnorna samtidigt som jag. Sen kom jag på att det var omöjligt. Han är för långt borta.

Idag skiner solen och jag ser inte ut som på bilden. Snart ska jag trippa ner mot staden för att äta glass. Igår var det mysigt. Vi var ute i marsnatten och jag satt på en kall stentrappa och fantiserade om behagliga vårkvällar, filtar och sömnlösa nätter. 

Inatt vaknade jag av att kudden var blöt av tårar. Det kommer jag inte att göra denna natt,  för då ska jag nämligen på övernattningsparty tillsammans med fina vänner. Flickan till vänster på bilden är en utav dem. Att dela kuddar och säng med så fint sällskap borde resultera i en bra natt såhär mitt i veckan.

Jag hatar dig. Men jag älskar dig ännu mer.

Någon har lekt med ett garnnystan och trasslat in sig. Virat garnet runt sig, varv på varv, så många gånger att det är svårt att komma loss. Garnet är mjukt så det gör inte ont, och ibland kan det vara roligt att ha det nära sig. Men nu kanske det är fast och ångesten bankar.

Idag har jag mest suttit. Suttit och ätit pannkakor och tittat ut på regn. Suttit på parkbänkar. I trappuppgångar. Tänkt. Suttit och ångrat. Suttit och funderat över en novell som ska skrivas. En novell om kärlek. Den ska handla om en pojke som lämnar en flicka och åker någonstans långt bort. Hemma vandrar flickan runt och är inte så ensam som hon trodde att hon skulle vara men allting är så mycket annorlunda. Och kommer kanske alltid att vara.

Bilderna är tagna igår. I ett provrum i en kustligare stad än Skövde.

Dålig uppdatering. Men nu är det slut på det! Den kommande veckan ska jag blogga som aldrig förr.

Söndagar brukar vara rätt lugna, som förra fredagen då jag sov till halv sex på kvällen. Denna söndag har jag däremot rusat runt i Göteborg, halvt om halvt grinig eftersom jag till en början inte hittade vad jag sökte. Vi kom dit alldeles för tidigt så jag sörplade i mig en kopp kaffe för att må bättre. Solen sken, jag sprang runt och skrattade och  kom hem med en ny bikini och massa klänningar. Yey!

Håkan sjöng det gör ingenting, om dina händer är här och våra händer var där. Den här är till dig, sa du och gav mig en ros som Håkan kastat ut. Sen dansade allting runt och sen dansade jag bokstavligt talat hela natten lång.

Allting snurrar runt. Snurrar runt och blir till en enda stor röra och jag vet inte hur man får det att stå still. Vi brukar sitta på soffor och viska och jag skulle vilja viska rädda mig. Snälla rädda mig, vi kan bo här i evighet och bara prata om inget men ändå om allt och glömma all förlorad kärlek och hur det är att vara ledsen och tankspridd och kluven. Utan avbrott skulle jag viska allt tills viskningen dog ut och ersattes av en flackande blick och trevande händer.
Men jag vet inte om jag vill bli räddad. Jag vet ingenting.

En gång för länge sedan åkte en flicka och en pojke till en kustligare stad för att sova över. Det var jag och en pojke som heter Herman och som då var min.

 Vi är inte så bra i alla lägen för vi missade tåget och fick sitta på bänkar i Falköping och vänta på nästa. När vi väl kom fram åkte vi för att bada från klippor i solnedgången, men vi var inte ensamma utan klipporna såg ut som myrstackar, fast istället för myror var det glada göteborgare som dansade omkring . När  vi skulle åka därifrån missade han spårvagnen så jag fick sitta ensam med personer jag just hade träffat. Men tillslut hittade jag honom igen och vi åkte till en lägenhet med en grön dörr för att laga mat.