Zvanen

När jag var liten var jag kär i en pojke med brunt hår i min klass. Sådär barnsligt kär att man inte vågar säga något utan bara går runt och tittar. Om man nu vågar det.  Men när jag var hemma skrev jag brev, kärleksbrev på rosa luktpapper och önskade att han visste. Jag har kvar dem i en låda under min säng eftersom  jag oftast var för feg för att ge dem och när jag gjorde det fick jag oftast inget svar. En gång gav jag honom en teckning som jag hade målat. Fin tyckte jag. Det tyckte inte han. Han och hans kompisar tyckte den var rolig för de stod bara och skrattade åt den. Sådär tuffa som pojkar kan vara när de är sju.