Zvanen

Johanna,
hon som får mig på gott humör och gör min blogg fin.

Äntligen! En av de räknade onsdagarna har jag nu genomlidit utan några plötsliga åkommor. Jag kom på mig själv med att gå sjungandes genom korridoren och fick på så vis ta del av några höjda ögonbryn, men vad gör det om hundra år? Glädjen blir trots allt större när man delar den, tänkte jag och sjöng vidare. På mattelektionen läste jag historia, skrev rimmande sms och tänkte på alla fina klänningar som folk gräver fram ur garderoben nu när solen skiner.