Zvanen

Det har ar Julia Dahlin. Hon ar precis som jag och ar ofta vaken sent om natterna. Fast har har man oftast inget val. Som igar, da kineserna i vart rum snarkande sonder vaggarna. Det var inte vilka snarkningar som helst utan ibland lat det som en knakande bat av tra ute pa havet. Det ena inte lika rofyllt som det andra. Sedan har vi hogljudda irlandare som klampar in genom sin berusning, och vacker Julia genom sina bullriga roster medan jag fick fingrar intryckta i magen. Vi far skylla pa Elvis, for om han hade varit vid liv hade han sakert gjort nagot at saken.

När jag var liten fick jag aldrig sova längst upp i våningssängar eftersom jag ofta var en sömngångare. Här i Mooroopna har jag tagit igen alla nätter i underslafen genom min barndom och ligger nära taket. Än så länge har jag inte ramlat ut, och kanske är det för att Elvis mimar roande sånger från min sänglampa bredvid. Vem vet.

Jag lyckas alltid komma att älska mina jobb och mitt tomatpackarjobb ute på landsbygden är inget undantag. Kanske beror det på att jag är lite småförälskad i mina maffiabossar till chefer med rötter från Italien, vilka gör mig nervös varenda gång jag skall prata med - trots att de är världens snällaste (vilket jag har märkt när jag har stått och tittat på avstånd, för nära vågar jag inte gå).


Eller så är det för att en snäll ung ung man från Argentina, som jag skriver spanska brev till säger att jag skulle följt efter honom på rasten för då hade jag fått en vänskapspresent. Även fast jag aldrig kommer få reda på vad det var. Eller kanske för att ingen förstår vad jag säger när jag pratar engelska för majoriteten av språken som talas är kinesiska.

 
Och det är inte bara cheferna som lyckats charma mig, utan även dessa fina. Romeo och Julia som jag kallar dem eftersom de alltid sitter och viskar tätt och kärleksfullt i ett hörn utav lunchrummet. Och kanske är Julia rädd för att all kärlek skall sippra ut och försvinna när hon öppnar munnen, för hon håller alltid för med en servett. Eller så är hon kanske bara mer rädd för bakterier än vad jag är. Hur som helst så är det väldigt fascinerande att se när hon försöker föra in maten i munnen utan syretillförsel, under lunchrasterna.

 
Det här ska föreställa en indisk truckförare från Nepal, fast jag låtsas att han kommer ifrån Indien, som alltid besvarar mina leenden från sin plats i trucken. Liksom cheferna föredrar jag även honom på avstånd för vår kommunikation kortsluts ganska ofta. Vi förstår helt enkelt inte varandra så bra. För att ge ett exempel så frågade jag en gång "Have you had a haircut recently?", och förtydligade med teckenspråk "Your hair looks shorter". "No, I do not" Svarade han med sin indiska brytning och sprang iväg efter att ha sagt wait. När han kom tillbaka sträckte han över en sax till mig. "I found one! But... what are you gonna use it for?" Öh. He. "I do not know really" ´sa jag som respons och blev dumförklarad även om det var han som skulle ha den stämpeln.

Jag har lärt mig mycket om mig själv under den här resan. Men en sak som jag definitivt har lärt mig är att jag aldrig kan sluta fascineras utav solnedgångar. Det kan inte Julia heller, och här i Mooroopna har vi varit med om många. Som en kväll när vi grillade marsmallows vid sjön. Eller den kvällen när vi spelade kort på en filt tills mörkret fångade in oss. Och en gång när vi låg bland högt gräs vid en å och en brunbränd pappa med kluckande skratt som smittade av sig kom förbi. Och en gång.. Ja, ni ser ju.