Zvanen

Igår var jag och min syster bjudna till pannkakskalas hos farmor. Hon är en sådan där gumma som bläddrar i fotoalbum och skrockar nöjt för sig själv och jag tror att en stor del av henne lever på alla minnen. På somrarna brukar alla vi barn på kusten sitta runt ett avlångt bord med rutig duk och lyssna på hennes berättelser. Vissa har man hört flera gånger tidigare, trots det blir det nästan aldrig tjatigt.



En sommar bestämde jag mig för att göra en intervju henne för att få alla berättelser nedskrivna på papper. Jag ville höra allt från hennes liv så att jag kunde sitta ned när jag blir gammal och minnas allt hon berättade. Men jag lyckades inte. Istället för att låta orden sprudla ut ur munnen blev hon blyg och generad. Jag gav upp, och tänkte att jag får försöka en annan gång. Några dagar senare satt hon där vid den rutiga duken igen och överöste allas öron med händelser och uppdåd. Det värsta var att jag inte var där.



Jag tror att jag kommer minnas dem ändå. Men framför allt kommer jag minnas hennes ljuvliga pannkakor, hennes blå bil som luktade gott inuti, och när hon ligger och flyter på rygg i havet på västkusten på ett sätt som ingen annan klarar. Eller när hon sticker ut huvudet från balkongdörren och ropar "tjing tjong". 
Men ännu finns det gott om tid att samla nya minnen.

Det här kanske skall bli en fredagsblogg. Trots att fredagar inte skiljer sig alls mycket från  mina andra dagar i veckan så verkar det som att mitt skrivhumör är på topp när helgen är kommen. Förra helgen var Johanna DJ hemma hos mig. Sedan hoppade vi på en buss till stadens liv och där var det andra som tog hand om musiken. Synd för oss. För mig framför allt, men lite tur för Johanna för då kunde hon dansa. Ikväll ska vi inte göra någonting. Antingen på tu man hand eller tillsammans. Fast det är alltid roligt att göra ingenting tillsammans med någon.

När jag var ung, ungefär sisådär fjorton år, tyckte jag om att ta kort i speglar - som så många andra i den åldern. Mycket har förändrats sedan dess, men jag kan fortfarande tycka att det kan vara roligt. Fjortis-stämplen kanske inte har lämnat mig ännu. Ack och ve och pust och stånk.  Ikväll tillåter jag  mig dock att vara fjorton igen, för jag ska träffa mina gamla bästa vänner och skratta åt allt man har lämnat bakom sig.

Balen började inte som en dans på rosor utan var istället katastrofal, rent ut sagt. Mitt hår visade sig nämligen vara en mardröm att försöka frissera. 
  - Det var det värsta hår jag någonsin jobbat med, och då ska du veta att jag har jobbat här länge. Sa min frisör och ropade efter hjälp av salongens resterande frisörer. Jag försökte le urskuldande och började förklara att jag inte kunde rå för att mitt hår var så lent att allting bara halkade ur. Ingenting, eller ingen, lyckades tämja det.
Jag satt där förtvivlad och uppgiven, med en klunga av yrkesmänniskor och kunder som kritiskt granskade mig. 

      
- Kan ni inte bara locka håret? gav jag som förslag, när mitt första önskemål inte kunde uppfyllas. Men ack, det var inte så enkelt som det lät. Lockarna envisades med att bli till raka längder, trots litervis av hårspray, och frisörernas bekymmersrynkor blev bara djupare och djupare. Mina förslag ratades och de började istället att envetet försöka övertala mig till en frisyr som jag inte ville ha för fem öre.


- En vanlig knut då? bad jag om istället och kände mig besvärlig och dum. Det går absolut inte i ditt hår förstår du väl! rasade frisörerna medan jag bara ville därifrån för att sätta upp en knut hemma - precis som jag alltid brukade göra. Tillslut blev det något halvdant, knutliknande, och mycket dyrt, som jag ville hälla ett vispat ägg över för att jag kände att till och med det skulle göra det mer smakfullt. Men det gjorde jag inte, utan jag gick hem och begravde mig under täcket.


Att lämna min trygga säng för att skämma ut mig offentligt kändes inte lockande, så jag beslöt mig för att stanna hemma - till min familjs förfäran. Men efter ett tag ångrade jag mig. Jag tänkte inte rata något så fint som en bal för några hårtestar. Jag klädde på mig klänningen, tog fram mitt smink, och försökte få ordning på håret så gott det gick. Tyvärr gick det inte så bra, för när jag satte mig i limousinen senare var jag ännu inte nöjd, och min rosett som jag hade i midjan hade jag satt uppochned vilket jag upptäckte senare under kvällen.


Trots allt, och trots att många fotografier inte är användbara på grund av detta, så hade jag en angenäm bal. Jag drack bubbliga drycker, skrattade och dansade vals med musikanter. På natten kom en pojke för att hämta mig, och drog sedan ut alla hårspännen som satt där för att hålla min misslyckade frisyr på plats.
Kvällen var dock inte misslyckad, utan fin, och jag somnade till sist med ett leende på läpparna.

Dessa bilder är tagna någon dag efteråt, då alla snedsteg hade rättats till.
Slutet gott, allting gott.

Sommar är bland det bästa jag vet, vilket jag kan fastslå med emfas. Sommaren som var kändes aldrig riktigt bra men när jag minns den var den faktiskt ganska fin ändå.







När det har gått så långt att jag minns nästa sommar skall det inte finnas med något "ganska" i tankarna. Den skall få mig alldeles begeistrad.
Om jag får som jag vill, vill säga.

Många undrar vart zvanen har tagit vägen. Jag lever och är välbehållen. Det enda som är lite fuffens med mitt liv är att jag har svårt att sova. Men vad gör det när man sover i en säng med sjuttiofyragraders kroppsvärme och en gosses axel att vila huvudet på. Jag får vara nöjd ändå, för om jag sov skulle jag missa de gånger jag får sömniga pussar i pannan. Men snart byter jag värmen under täcket mot värmen i Australien, och han mot ett täcke av snö i Österrike. Jag och min vän med hatt flyttar dit för ett tag. Där ska vi jobba, fira nyår och bråka om vem som ska vara jultomte den tjugofjärde.