Zvanen

Jag vet att det är höst och jag vet att jag gillar hösten. Fast jag har svårt att släppa taget om sommaren. Jag vill inte minnas- jag vill uppleva. Igen.

 Det verkar som om sommaren inte vill släppa hösten in på livet heller.

Människor ramlar runt på stan



Människor ramlar hårt precis som du- och jag

Och det skulle ju va dans, dans, dans!


För många ramlande flickor ramla förbi

Och jag ramlade in på nåt diskotek

Och sen ramla jag ut såvitt jag vet.

Idag är det fredag vilket innebär att det snart är helg. Helgen ser hoppfull ut. Ikväll ska jag lyssna till toner och sång från Håkan, tillsammans med många fina vänner.

En kär person till mig frågade när vi skulle gå upp imorgon. Aldrig, svarade jag. Jag vill inte vakna upp utan ligga kvar och vara en del utav tryggheten. Den trygghet som bara du kan ge mig.

I natt har jag inte sovit en blund. Det jag gjorde istället var att snurra in mig i täcket gång på gång, medan tankarna haglade över mig.

Idag har det inte varit ordning på något. Förutom kinakvällen med mina finaste vänner. Allt annat har bara varit åt skogen.

Och jag är lycklig egentligen. Fast ibland inte. Inte om kvällarna.

 Och så är jag för nyfiken. Och för känslosam.

Klockan var tio och vad passade inte bättre än att äta nybakad frukost på en bänk omgiven av göteborgare. Vi åt frallor med  wienerbröd och kanelbulle som efterrätt,  för att föra in dagen på rätt spår. Ett glatt spår.


Efter det åkte vi spårvagn med ett rött hjärta på golvet. Kanske var det någon flicka som var upp över öronen förälskad som satte det där.  Kanske blev hon förälskad i en pojke sittandes på spårvagnen med vackra ögon, och klistrade fast hjärtat framför hans fötter. Ja, kanske.


Vi provade mysiga mössor som värmer när allt runt omkring är kallt.

En blommig väska som Bea köpte under dagen.


På tåget hem åt vi återigen frallor. Jag lekte arga leken med en man som blängde och muttrade så fort jag öppnade munnen. För honom var det förstås ingen lek,  vilket jag märkte när han gång på gång hötte med sitt varnande finger.


Jag köpte en fin ask i en pysselaffär. Den ska man egentligen måla men jag gillade den precis som den var. Och gav bort den till en flicka som jag gillar precis som hon är. Jag tyckte nästan de var ämnade för varandra. Hon och asken.


I den la jag en glittrande ängel och en tvål som doftar rosor. Ängeln utsåg jag till skyddsängel och hoppas innerligt att den sköter sitt jobb.

Eva&Adam var en del av sällskapet under gårdagens kväll. Magtröjor med en annan tröja knuten i midjan, fåniga skor och roliga repliker förgyllde.  Fast jag hade bara annat i huvudet. Någon annan. När vi åkte hem gäspade hela familjen i kapp.

Jag går och bär på mitt liv i en tygkasse från ICA. Tack vare den kan jag sysselsätta mig när jag är i nöd. Som idag när jag var utelåst. Då plockade jag fram mina färgpennor och min dagbok och satte mig för att skriva. 

Även vissa tankar är utelåsta. 
Tankarna är på en sida av dörren och på andra sidan finns alla förklaringar.
Svaren på alla varför.
Som jag inte kommer åt.  
Jag förstår inte så mycket just nu.

Jag blir ledsen av allt fint. Fast jag egentligen borde vara glad.

En lyckad onsdagskväll i mitten av september.

I ett rum hemma hos min farmor hänger det över sextio tavlor. Under varje kalas brukar jag sitta och räkna dem för att fördriva tiden. Idag doftade det nygräddade pannkakor med grädde och sylt hemma hos henne. Hon hade stekt pannkakor så att det krampade i hela armen. Ikväll är det min tur. Då stundar ett litet kalas med pannkakstårta för min vän. Sitta och räkna tavlor behöver jag då minsann inte göra.

Jag hittar ingenting. Jag letar och letar men letar förgäves. Jag blir frustrerad. Nej förresten. Jag är frustrerad.

Det har varit en dålig dag så grattis, här får ni ett dåligt inlägg.

Jag vill ha en bra kamera som tar bra bilder. Jag vill ha en bra blogg där jag kan lägga in alla bra bilder på. Jag vill ha bra med pengar så att jag kan införskaffa alla bra kläder jag fann idag. Inte bara stå som en idiot när kontoutraget visar en dålig summa. Jag vill bli bra på bild. Jag vill kunna rita bra och vara kreativ. Sjunga bra vill jag också kunna göra. Jag vill vara lätt som en fjäder. Jag vill att allt ska vara bra. Men det är det inte. Det är mycket som är dåligt. Och det ända jag skriver om är hur jag vill ha det hela tiden. Jag vill och jag vill och jag vill. Jag är dålig.

Jag vill inte ha sömn. Jag vill inte ha drömmar. Jag vill ha nätter fyllda av viskningar med sammanflätade händer. Sammanflätade ben. Sammanflätade tankar.  Men allt jag kan göra är att låta natten infånga mig i sitt dunkel. Av drömmar. Och sömn.

Man kan beskriva min måndag med ett par  trippande steg. Jag gick upp med trippande steg i morses och jag trippade vidare genom lummiga allér med en vit kofta till skydd mot kylan. Det har varit kallt idag. På många ställen. Men ingen sorts kyla har lyckats tränga sig igenom. Jag bara trippar vidare.

Det var längesen jag bloggade nu och jag kan inte skylla på att jag har varit bortrest. Jag får skylla på tiden helt enkelt. Jag har räknat matte, studerat historia,  och umgåtts med en speciell kille ganska mycket.

Idag har jag prytt mitt ansikte med fräknar som nästan är det finaste jag vet. Kanske är människor med fräknar mycket lyckligare? Jag tror att det ligger något i det, för idag har jag bara gått runt och utsöndrat lycka. Hemmagjorda fräknar borde man bära oftare, tycker jag.

Det kanske inte syns på bilderna, men nu har jag långa naglar för första gången i hela mitt liv. Det är skönt men jobbigt. Jag kan knappt skriva, öppna bildörrar eller trycka på stoppknappen i bussen. Jag får nästan lära mig allting från början igen. Eller så ber jag bara någon göra det åt mig.

Idag har det inte spelat någon roll. Jag sparkade i vattenpölar utan att märka det. Jag promenerade i vita tygskor med skvalpande vatten och våta fötter i strumpbyxor. Det spelade ingen roll när vinden tog tag i mitt paraply och välkomnade mig för regnet. Ingenting har spelat någon roll. Det enda som spelar roll är ikväll. Då får allting tillbaka sin färg.

Gårdagen visade sig bli en mycket trevlig dag. En  hemmagjord fikastund med vänner, mycket fniss och gott att tugga på kan minsann aldrig vara ouppskattat. Idag däremot har fika endast tillhört mina fantasier. Stor del av dagen har spenderats i en buss på villovägar.

Bilden är från en bra dag. Det här är ingen bra dag. I natt har jag drömt mardrömmar. Det känns som att hela den här dagen kommer bli en enda stor mardröm. Och klockan är bara åtta.

Det är knäppt att man kan bli så glad av vykort. Några få ord kan få det att pirra i hela kroppen.

Nu är det den andra september. September betyder mycket för mig. Höst. Födelsedagar. Minnen. Varför försvinner alla månader bort i en dunkel dimma? Alla nyanser. Just nu flyter allting bara samman. Och jag sitter invirad i en filt och kan inte göra något. Ingenting, förutom att minnas och spara.

Måndagkväll som snart skulle övergå till natt. Inget att göra, förutom läxor då förstås. Lusten att göra läxor ville inte infinna sig så jag begav mig till min vän Mimmi istället. Vi pratade om allt som är viktigt fast ändå oviktigt. Jag somnade med kladdkaka i magen i kombination med ett leende på läpparna.

Jag vill så mycket. Men det räcker inte. Man måste orka också. Ibland räcker det inte att bara vilja, för det man vill är omöjligt. Jag vill redan ha tillbaka sommaren. Jag vill simma runt ön igen. Jag vill sitta hopkrupen på en klippa när mörkret faller. Jag vill sova med endast sjärnorna över mig. Över oss.
Men mest av allt vill jag att det ska bli fredag.