Zvanen

Jag satt i en buss som luktade saffran. Det var högar av snö utanför fönstret och mörker med vita flingor. Det var vinter. Det var i dag. Jag blundade och drömde drömmar om ett berg där det också fanns ett mörker men med stärnor. När vi inte låg och tittade på dem satt vi och andades in varandras närvaro med blickar vända mot havet.  Eller mot varandra. Och pratade. När vi inte pratade kysstes vi . Kyssar som smakade sommar.

I bland somnade vi men vaknade alltid med varandras armar lindade om oss och med tunga andetag som var alldeles nära.

Det kanske inte är rätt om det inte känns rätt från början, hörde jag någon säga i går. Nej, förmodligen inte, tänkte jag och det kändes som hon sa det till mig.

Jag drar streck med mina skor i snön omedvetet. Strecken formar ett hjärta. Jag ritar hjärtan i min mat. Hjärta står för kärlek. Helst av allt skulle jag vilja rista in mitt hjärta i ditt så du vet. Så om ditt hjärta skulle sluta slå gör mitt detsamma. Men olycklig kärlek börjar sakta ristas in i mig. Djupa rispor som aldrig läker.

Idag för fem månader sedan var jag världens lyckligaste. Det var min födelsedag och den slutade i ett badkar med skum och tända ljus. I dag är det annorlunda. Jag trodde att jag skulle sluta upp som på bilden vid det här laget, men jag antar att jag är någon sorts stålkvinna.

Det är kallt. Jag huttrar. Hulkar. Somnar. Om vartannat. Nu finns det ingen värme kvar. Ingenting jag kan få värme i från. Eller ingen.

Förra måndagen sysslade jag och min vän Johanna med julbak. Bilderna ljuger för det var mest Johanna som bakade eftersom jag inte hör hemma bland ingredienser och bakplåtspapper. Bilderna skulle hon ha till ett reportage i skolan. Några av dem blev såhär:

Vi bakade små hjärtan också. I en väska i en påse ligger ett hjärta som jag skulle ge till en person jag tycker om. Det har jag inte gjort än för mitt minne är uselt och nu smakar det säkert uselt också.

Det här var ett bra tag sedan då mycket var annorlunda. Jag hade pirr i magen efter en pojke som befann sig i ett varmt land. En pojke som gillar snö men snön befann sig hemma och där fanns jag med. Utklädd till en tomte bärandes på längtan i magen tillsammans med en fin vän. Jag var trött på skolan men pigg på kärlek.

och Rebecca är nog en väldigt bra tjej. Och vän. Hon är bra att studera tillsammans med och vacker som en sommardag. Våra engelskalektioner är roliga. Igår fick jag onda blickar av vissa i klassen och jag undrade vad jag hade gjort för fel men ryckte på axlarna istället för att fråga. Efter lektionen fick jag höra att vår lärare hade kommit med en dum idé som ingen gillade, och påstod sedan att det var min idé. Jaha där ser man, lärare är mytomaner. Men idag är jag lycklig och glad och allt man kan bli. Trots att jag gick upp mitt i natten och trodde att det var morgon och försov mig när morgonen väl kom.

                     Bidlkälla: http://blogg.aftonbladet.se/1287/perma/105172

Jag går bland snöflingor och vattendroppar. Min näsa är kall. Mina kinder är rosiga. Likaså mina tankar för de befinner sig bland brunbrända ben, salt i håret och värme. Mina tankar snurrar runt i den musik som finns i mina öron. Snurrar runt bland stunder som är minnen men som nu är alldeles nära. Jag kan inte låta bli och tar lite genant några lyckohopp... och landar i en vattenpöl. Verkligheten kommer i fatt mig. Jag har snö i mitt hår. Det är kallt och jag har en filosofibok i handen. Jag inser att vissa stunder och känslor aldrig kommer att komma tillbaka och jag mår plötsligt illa.

                          Bild: Quietland.blogg.se

Ett prov avklarat och en procedur innan likaså. En bit av min hjärna tror att kunskapen sitter i kläderna, medan en annan bit tycker att det är idiotiskt tänkande. Tyvärr är den ena biten (den klyftiga) underlägsen och rättar sig efter den andra.  Det innebär att jag idag har på mig en del av Johanna, som gjorde bra ifrån sig tidigare på provet och en del av Mimmi, som går natur. Varje morgon innan ett prov tittar jag i min garderob och går igenom historian bakom varje plagg. Den rutiga skjortan, nej då ramlade jag i trappan. Den blå klänningen, nejnejnej hela den dagen var fruktansvärd...

Grattis, ni har precis upptäckt att jag är störd.

Jag har insett att jag inte ger ett skrämmande intryck. Istället är jag en person okända människor gärna byter några ord med. På bussen i fredags gick det av och på tre personer, i omgångar, som satte sig bredvid mig och började prata. Jag ojade, nickade, hummade och skakade på huvudet  till en tant som beklagade sig över att hennes mamma hade dött och att det var långt till kyrkogården men att det var fina blommor och ljus där så det var värt mödan. Jag fick lära ut hur en tidtabell avläses och till sist lyssna på en monolog, som en dam höll, om att hon bland annat ville ha en lång päls av mink för att hon tyckte att det var fint. Monologen övergick sakta till jämmer över att det hade varit snö i veckan och "förbaskat kallt ute". Jag avbröt henne och sa att jag gillade snö. SNÖ! GILLAR DU SNÖ? spottade hon ur sig medan hennes ansikte förvrängdes till en grimas. Jag insåg att det inte var rätt kvinna att sätta sig emot. Istället rusade jag ut ur bussen efter att ha hasplat ur mig ett hastigt hejdå. Behöver jag tillägga att jag inte fick höra ett hejdå tillbaka?

Fortsättningsvis kanske jag borde bjuda hem dem på kaffe så att de får prata av sig. Antingen är de bara pratglada eller väldigt ensamma. 

Jag gillar att ligga och rita streckgubbar på en mage som guppar upp och ned av sömniga andetag och jag gillar att ligga och lyssna på det bankande ljudet som gömmer sig bakom hans bröst. Hos mig bankar det också fast på två ställen. Det är något jag stoppar i mig som åker runt i min kropp och bankar på min hjärna som om den vore en stängd dörr. Emellanåt går dörren sönder och in smyger det lömska, bankande ljudet som är ute efter att gräva djupa sår i min hjärna, och lyckas, men istället för att komma blod kommer det tårar. Meninglösa tårar som känns meningsfulla för stunden men värdelösa dagen efter. Livet ska vara en karusell ingen bergochdalbana.

Jag gillar att se fram emot saker men jag gillar inte när sakerna jag har sett fram emot artar sig på ett annat sätt än vad mina fantasier skapade från början. Bank, bank, bank börjar det sakta låta uppe i min hjärna och den fina karusellen som ljuvligt åker runt, runt är utom synhåll.

I lördags var jag åter igen i Göteborg. Det var kallt så jag köpte en halsduk och ett par skor för att klara av att överleva dagen. Det gjorde jag. Däremot tvivlar jag på om gubben som kom fram när vi stod vid spårvagnen gjorde det. Han hade flera klockor som gick olika och frågade mig vilken han skulle lita på. Han klagade över att det var kallt och tog därmed upp en fickplunta med, som han uttryckte det, "äkta rysk vodka" ur sin vante. Han tog några klunkar och grubblade om den verkligen var äkta och gick sakta iväg.

Nu ska jag ge mig ut i snöyran för att färdas till Mimmi. Snö är bra för i den kan man sparka bort all sin vrede utan att det gör ont. Jag ska sparka och tänka på alla de personer som inte förstår.

Hela jag är som en humörsvängning och jag har svårt att hänga med i svängarna.

Det här är treåriga Nora som är världens snällaste hund ungefär. Pudlar är fina tycker jag och det tycker min mamma med för hon funderar på att köpa en. Hon har funderat på att köpa hund i flera år och pratar om det så ofta att kunderna på hennes jobb kommer med hundgodis i påsar som mamma kan ge till hunden. Hunden som vi inte har. Än. Men om några år kanske, när jag har flyttat och bor på obestämd plats i en obestämd framtid.